Det var onsdag den 12/6 och jag satt och fikade hos mina grannar. Jonas jobbade inne i Uppsala och det var en fin och solig sommardag. Plötsligt känner jag hur det "bubblar till" och det rinner något ljummet ner på benen. Jag ursäktar mig och springer in på grannens toa där det fortsätter att rinna. Jag inser att det är vattnet som går i ren "Hollywood film stuk". Jag ursäktar mig, säger att vattnet har gått och tar mig hem. På vägen hem ringde jag Jonas mitt i påbörjad lunch att han måste ta sig hem. Jag ringde även mamma och förlossningen. Hemma hade jag noll koll vad jag skulle göra. Packade lite i bb väskan, (som jag kobstigt nog hade börjat packa 2 dagar innan) gav katten mat, vattnade någon blomma och virrade mest runt tills Jonas kom. Inga Lill kom och höll mig sällskap. Inom 30 min kom Jonas och vi åkte till bb.

Väl på förlossningen så kom det en sköterska som tog lite prover, kikade på mig och kollade så barnet mådde bra. När vi såg att Aron mådde bra släppte mycket oro. De sa att de helst vill att han stannar till v37 (nu var vi i 32+5), men de kommer inte att bromsa honom om han vill ut. Vi hamnade tillslut på ett rum där vi fick vara. Jag hade börjat få lite värkar på kvällen och fick värmekuddar (som jag dissade rätt fort). Allt kändes lugnt och vi fick träffa en barnläkare som berättade vad som skulle hända om Aron bestämde för att komma ut nu. När nattskötetskorna kom fick jag några tabletter som skulle göra att jag kunde sova några timmar och värkarna skulle avta. Jag sov tre timmar innan de började dra igång igen. På förlossningen fick jag även prova tens apparat. Det distraherade väll lite men hjälpte inte...

Nästa dag på fm (13/6) tyckte de att det hände för lite så vi blev flyttade till bb en våning upp. De sa att förvärkar kan pågå under en lång tid. Jag fick inte ta med tensen till bb så fick klara mig på egen hand. Här någon gång innan fick jag prova en tablett för lättare smärtlindring. Denna hjälpte inte heller utan gjorde mig mest yr... Vi gick ner och fikade med Markus en sväng och mellan värkarna satt jag och roddade med systers möhippa. Visst gjorde det ont men det gick ändå bra när jag andades igenom dem eller låssades att det var en tuff intervall;) Värkarna kom fortfarande oregelbundet så jag fick hela tiden höra att det var "förvärkar" som kan pågå upp till flera dagar....

På bb tilltog värkarna en aning och jag kräktes. Det var inte lång tid vi hann vara där innan personalen tyckte det var säkrast att vi fick vara på förlossningen igen. Jag gick dit. Här börjar jag tappa greppet om vad som hände helt...

Väl på förlossningen blev det tätare mellan värkarna och de tyckte jag kunde börja vänja in mig på lustgasen. Den hjälpte inget och jag kräktes så den dissade jag fort. Plötsligt kom värkarna i ett och Jonas fick trycka på min rygg/svank/höfter jätte hårt.(så han fick träningsvärk dagen efter)Detta var det jobbigaste, ingen paus mellan värkarna och tron att detta kommer att pågå i flera dagar...

Här tyckte sköterskorna att de skulle kika på om någonting hade börjat hända. Men innan undersökningen tyckte de att jag skulle gå på toa (de de menade att förvärkarna kan göra extra ont om man behöver gå på toa. ) jag lyckades Inte så bra på toabesöket så jag fick lite hjälp på traven...Men på toa hände fortfarande inget trots hjälp. Jag tyckte dock det var skönt att sitta där på toan så jag passade på att vila mot handfatet. Slumrade lite mellan värkarna och baddade min panna i handfatet och Vägrade släppa in någon för jag ville vila. Plötsligt tröck det på som sjutton (och jag tänkte jävlar- är det såhär lavemang känns). Men fortfarande Inge action i toan... Satt där en obestämd tid sov/fick otroliga tryck. Sen (lite dimmigt här) sa jag till Jonas att det är blod och Jonas kallade på sköterska. (Jag började bli orolig att Aron skulle komma i toan så jag höll emot...) när sköterskorna kom ville Jag inte resa mig, jag hade det bra på toan, men de ville se om något hänt än. De hjälpte mig till sängen. Väl i sängen fick jag höra att "nu blir det barn". Plötsligt kom det in massa folk och alla verkade förvånade. Det var bara att pressa på när trycket kom igen. Jonas hade en kall handduk över mitt ansikte så jag slapp se allt ljus och alla människor. jag minns att jag drog dragkamp med en sköterska och de sa att det var lite som att göra en situp. Mellan värkarna var allt frid och fröjd och jag pladdrade på om att jag var hungrig osv. I värkarna Tog jag i allt jag kunde och lite till. minns att jag fick känna på hans huvud och jag blev så besviken att det var så mycket kvar. men efter en kort stund kom han ut, Älskade lilla Aron. Arons huvud var väldigt avlångt och han hade en hemangiom på armen så jag trodde han hade cancer. Jag blev rädd men blev genast lugnad av sköterskorna. Ja- det gjorde ont, trodde jag skulle gå sönder och skita ner mig. Men så fort han var ute var allt glömt. Jag var fullpumpad med adrenalin så hela jag vibrerade. Aron fick ligga på mitt bröst en kort stund innan Jonas fick gå iväg med honom till iva tillsammans med en läkare.

Jag blev kvar för det sista pulet. Sen tog jag en efterlängtad dusch och macka innan jag fick gå ner tillsammans med Jonas för att träffa Aron.

7 veckor innan beräknad förlossning kom han, våran lilla Aron, 13/6 kl 20:15. Han är så otroligt duktig och klarar världen utanför magen galant!

Detta har absolut inte avskräckt mig från ett till barn, tvärt om! Ser fram emot nästa gång!