Nu är vi i v.25. Känns både som en evighet och som en fjärt i rymden tills Aron kommer.

 

Han är en livlig kille och bökar runt natt som dag. Senaste nätterna har han tyckt att 04.15 är en bra tid att härja. Men jag är gärna vaken med mitt lilla sällskap. 

 

livmodern tränar på för fullt och mina smala höfter verkar försöka slappa till och gör att jag haltar efter lite ansträngning. 

 

Igår kom Arons lilla kudde och täcke jag beställt. Eko ska det vara:) vill börja ordna upp inför han kommer för jag gissar på att tiden kommer springa iväg (och jag bli allt långsammare)

 

även om det är väldigt verkligt och påtagligt med Aron så tror jag inte att jag kommer att förstå helt innan han dyker upp..lilla älsklingen. 

 

Sen finns denna ständiga oro - herregud, hur ska det bli när han inte längre är skyddad i min mage!