Hela publiken sitter som på nålar, så fort någonting rör sig på scenen börjar publikhavet av fjortonåringar skrika efter  håkan, även om det bara var ljudmannen som  skulle fixa det sista.

När väl ljuset släcks ner över oss på sittplatserna och de första tonerna rent utsagt öser ut i lokalen, och Håkan och hans 7 mannaband kommer ut på scenen är det inte ett hårstrå på min kropp som ligger snällt mot huden. Tonerna fyller hela kroppen och jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta av den härliga känslan och jag sitter bara och dum-ler.

Plötsligt excisterar inget annat än Håkans underbara låtar, framträdande och känsla. Han väljer låtar som; , inte skyldig nån nått, hurricane gilbert, jag har varit i alla städer, klubbland, jag hatar att jag älskar dig...och många många fler. Enda låten jag riktigt saknade var för sent för edelweiss.Publiken verkar älska känn ingen sorg och kom igen lena bäst, men min lycka är nog på topp när minnen av aprilhimlen och jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din spelas.



Håkan och inte minst sagt hans band är helt briljanta, proffsigt utför det låt efter låt, varje i en lite ny tolkning som får uppträdandet om inte ännu bättre än väntat. Håkans kroppspråk är som vanligt det lilla extra och jag måste ge bongotrumms/triangel killen och de på saxofon en extra eloge för en underbar konsert.

En stark avslutning med vi två 17 år som till en början bara hänger på håkans röst och gitarrspel, hela publiken står upp och applåderna verkar som de aldrig vill ta slut.


Tack för allahjärtansdag- presenten älskling