Förhållandefällan som varit min skräck har fångat mig. Tidigare har jag sett  på andra par å fnyst  "jäkla toffel", Kollat in deras nyinförskaffade magar som sakta men säkert krypit sig på senaste månaderna efter allt mys. sett hur vännerna på senare tid hamnat längre ner på prioriteringslistan och hur den egna viljan och förmågan (?!) svalnat av.

Tidigare har jag tänk, vilken tur jag har som är singel hur skulle jag för nått i världen ha tid att ha en pojkvän? Jag kan vara hur ego som helst. Träna hur mycke jag vill, bara tänka på mig själv och ingen annan. Prioritera mig i första hand. Mina känslor, viljor och krav. Göra precis vad jag vill, när jag vill och inte ta hänsyn till någon annan (med undantag vänner och familj såklart) och vara precis den egobitch jag känner för att vara.


Men nu vet ni ju alla sanningen. Som jag faktist inte skyltat med vidare mycket. Tilloch med försökt prata bort en del. Jag är fast och kär.

Jag saknar honom när han är på jobbet och vet inet hur jag ska klara denna vecka då jag ska vara i Fagersta två dagar och han hos sin pappa till helgen. jag är en såndär människa jag tidigare hade fnyst åt och skakat på huvet och sagt " lilla gumman, prioritera dig själv. "


...och nu sitter man där med popcorn på en torsdag, scones på en söndag och glass på en parkbänk i solen på en tisdag. jag kramas hellre i soffan är springer en mil, struntar i träningen för en kaffepicknick i parken. Ligger hellre kvar i sängen och kramas än tar en morgonpromenad...herreguh

 Förhållandefällan är farlig pch lätt att hamna i. men man ska njuta av dagen och livet. och det är nog det vi gör..för lite onyttigheter dör man väll inte av.?

Ha en bra vecka!